Nya tag
Jag ursäktar verkligen förra inlägget, skrev det med tårar när jag red Pantis. Efter att jag släppt ut alla mina känslor och blivit svart i hela ansiktet av maskaran orkade jag inte bry mig mer. Jag släppte allt och koncentrerade mig verkligen på att inte bråka med henne, bara låta henne vara. Fattade vänster galopp och pratade med henne. Klappade och berömde och vips kunde jag släppa tyglarna men ändå hålla en lugn galopp. DÄR kom bandet mellan oss fram. Jag älskar verkligen denna ponnyn, mer än något annat och imorgon ska jag jobb vidare med henne, precis som förr.
Kommentarer
Trackback
