Vem är Pantis?
Jag har bestämt mig att skriva ännu ett inlägg om vem pantis är i mina ögon.
Efter att 2 av mina vänner ridit henne nu det senaste så tänkte jag tala om för er hur det är att sätta sig på den hästen och inte veta hur hon funkar.
Pantis är absolut ingen ponny som du kan hoppa upp på och tro att du kan rida. Tvärtom, hon väljer sin ryttare och är extremt känslig. Hon känner direkt när nån ny person hoppar upp, och blicken jag får av henne varenda gång då är så sjukt orolig. Hon ser fruktansvärt rädd ut, och detta är något jag aldrig sagt till nån.
Pantis valde aldrig mig, hon ville mer än allt annat på jorden få av mig. Hon kastade sig, stegrade, sprang, yeah, you know the story. Men jag är en sån sjuk fighter så jag gav aldrig upp utan tog det som en utmaning.
Man måste verkligen bli hennes vän, det är något jag lagt märke till väldigt väl för så fort jag blev vän med henne så gick allt så mycket lättare.
Pantis får man absolut INTE ta i munnen, även när hon har hack. Man måste krama tygeln hela tiden, hon kan inte ridas på rakt spår utan måste hela tiden sättas i arbete och jag inser vilket band jag faktiskt har med henne. Jag kan faktiskt rida henne som ingen annan kan, och även om jag rider henne så att det ser så lekande lätt ut så borde ni hålla eran käft för detta är ingen lätt ponny.
Det har även varit väldigt mycket prat om min eftergift jag ger henne över hinder. Även många andra hästar. Jag har slitit som en hund över att ens röra handen över ett hinder och äntligen har jag lärt mig att göra det självmant. Jag ger Pantis väldigt mycket eftergift och det är endast för att hon är så himla känslig. Asså man behöver bara tänka vad man vill göra. Tänk trav och jag kan svära på att hon börjar trava. MEN tar man i tyglarna och inte släpper henne över hindret så kan jag sätta allt på att hon kommer bli okoncentrerad. Jag rider min ponny just nu som jag kan rida henne och ändrar jag nånting för snabbt hamnar vi på ruta 1 igen. Det har hänt.
Pantis är väldigt känslig och speciellt när det gäller skänklarna. Hon kan inte flytta för skänkeln eller göra massa dressyrövningar. Vi jobbar på det och det går framåt men hon har aldrig blivit ordentligt utbildad. Hon gick under en väldigt lång tid som "problemponny" och skickades till ridskola. Det värsta som kunde hända. Hon reds aldrig där, aldrig av barn, knappt av vuxna. Hon var galen och jag ljuger ifall jag säger att hon är lydig och lätthanterad.
Mina kompisar som red henne denna månaden kommenterade såhär:
"Madde, hur fan vågar du rida? Hon är galen."
"Hon väljer sin ryttare"
"Hon är EXTREMT känslig och det krävs träning för att kunna rida henne"
Denna ponnyn är en tickande bomb och jag hoppas verkligen ni tar åt er av detta inlägg. Jag har verkligen kommit en bra bit på vägen med denna ponnyn och jag älskar henne. Jag ber er att hålla er käft i styr och tänk 10 gånger innan ni skickar en kommentar. Det gör ont att få skit kastad i ansiktet, puss
